Att tvingas inse det komplexa
”Jag tror att jag är den som jag tror att du tror att jag är”
För att i största möjliga mån bespara er det virrvarr som just uppstod innanför era pannben, tar vi det igen, stegvis. Alltså; Din självbild utgår ifrån vad du tror att andra har för uppfattning om dig. Det säger med andra ord ingenting om vem du faktiskt är, egentligen. I den mån man nu kan hävda att det finns ett ”egentligen”, det vill säga ett korrekt svar på uttalandet.
Hur som helst var det här inte ämnat att bli ett flummigt spekulerande i vems uppfattning som på ett mest sanningsenligt vis speglar verkligheten, utan det skulle snarare bli en reflektion utifrån ett citat som fick tankarna att skena iväg.
Jag läste någonstans att det tar oss 10 sekunder att bilda en uppfattning om en annan människa. Så lång tid tar det innan vi har kategoriserat in vår nya bekantskap i ett fack. Att ändra uppfattning är dock en betydligt mer långdragen och omständig process. Minst sagt otur om man råkade ha något grönt mellan tänderna under ”fel” 10 sekunder i livet.
Bekvämast blir vår tillvaro alltså om vi kan stämpla människor snabbt och effektivt för att sedan ta ställning till om personen i fråga är värd att ägna ytterligare tid. Duger, duger inte.
Kanske är det här en bidragande orsak till hur hysteriskt mycket tid vi ägnar åt vår egen marknadsföring. Facebook är ett lysande exempel på hur vi speglar oss i varandra. Jag använde en applikation för några månader som visade hur många gånger som min facebookpofil öppnats senaste året. Svaret var ungefär 2900 gånger. Hur många av dem tror ni jag vill ska veta om när jag misslyckats i livet? Därför är det inte särskilt konstigt att vi är måna om att alltid ha en perfekt logg (vara lagom aktiva, inte nördiga men inte heller oengagerade), fyndiga kommentarer och många likes. Kanske borde vi fokusera mer på att leva livet istället för att berätta om det för alla andra? Skulle vi inte må bra av att göra oss själva lite mer svårplacerade?
Apropå svårplacerad. Jag har vikarierat i en årskurs sexa senaste veckan och idag när jag var rastvakt lyckades jag överhöra ett samtal mellan klassens killar. Poängen med konversationen var att man genom att få reda på vad för sporter någon höll på med kunde tala om hur den personen var i övrigt också. Samtalet drog sedan iväg och övergick i ett allmänt diskuterande om olika sporter tills de av någon anledning kom in på ämnet boxning. Då utbrast en av killarna:
”Ey, Fröken! Har du någonsin tränat boxning?”
Jag som ju faktiskt tränade boxning under min tid i Kalifornien bekräftade att jag hade det och då kom en av dem på att försöka definiera mig utifrån det. Han började bra, genom att gissa att jag ju hade tränat en lagsport (innebandy). Sedan var deras bild klar, men för att bevisa sin egen sanning frågade de om jag hade tränat något ytterligare. Jag måste erkänna, min inneboende motvilja mot att bli kategoriserad gjorde att jag verkligen njöt av att leverera svaret:
”Ja, jag red på islandshästar och dansade balett”
Jag är minsann inte den som du tror att jag är!
