Tog mig ett litet återfall
Det började redan igår vid lunch. Var på Friskis och kände hur det började flimra framför ögonen. Bet ihop. Bestämde mig och fortsatte. Kom hem, Ställde mig i duschen, men var nästan direkt tvungen att sätta mig ner. Allt snurrade. Petade i mig tre bitar Toblerone, drack ett glas vatten. Bestämde mig och åkte och satte mig på ett café. Kände att alla pratade lite för högt. Åt en dagens lunch och bälgade i mig vatten. Tillbaka hem. Måste sova.
Vaknade av väckarklockan, huvudet höll på att explodera och den tända lampan fick det att blixtra framför ögonen. Famlade efter huvudvärkstabletter. Tog två och sköljde ner dem med ett glas vatten. Somnade om.
Vaknar en timme senare. Det känns inte bättre. Bestämmer mig. Ställer mig upp. Svarta prickar dansar för ögonen och det känns som att ögonen är påväg att ploppa ur sina ögonhålor. Måste kräkas. Sätter mig i soffan. Fem timmar kvar till jag ska ha opponering i Göteborg. Bestämmer mig och fortsätter.
Sänker ljusstyrkan på skärmen tills den är helt svart. Skriver min opponering utan att kunna se dokumentet, eftersom minsta ljus känns helt outhärdligt. Skriver ut texten.
Googlar migrän och får veta att om man misstänker att man har det för första gången så ska man kontakta sjukvård. Hinner inte. Jag måste åka till Göteborg om en timme. Bestämmer mig istället för att göra mig iordning.
Oändligt långsamt lyckas jag få kroppen att få på sig både blus och jeans. Jag tar ur den spretiga knuten och flätar istället håret i en lös fläta. Vad som helst, bara det inte sträcker i hårbotten. Provar att äta lite ljust bröd. Kräks igen. Bestämmer mig.
Borstar tänderna och går till bussen. Trycker i mig nya huvudvärkstabletter. Ingen resultat. Sover hela vägen till Göteborg. Väl framme sätter jag mig på min plats. Kan inte fokusera blicken. Alla pratar alldeles för högt, går det att mutea dem på något sätt? Bestämmer mig för att fokusera. Hör de andra som i en dimma.
Åker hem. Sätter mig i en mörk lägenhet och börjar förbereda morgondagens uppgifter. Skriver dem för hand för jag klarar inte datorskärmens ljus.
Nu har jag lovat mig själv att sluta bestämma mig. Igen. Egentligen vet jag ju att det inte går att pusha sig hur långt som helst. Det är aldrig värt det.
